kiwi
Lyckligt kär i den olyckliga kärleken känns lite pretto. Så är det inte. Jag gillar bara att blunda hårt och andas in med ett par armar runt mig. Det är ändå dom som får mig att hålla ihop.
Som en kiwi och dess skal.
Den 14 october
Har jobbat första veckan på mitt nya jobb och tror att jag vet vad jag vill bli när jag blir stor.
Livet känns även lite som en film för tillfället. Jag cyklade genom allen vid järntorget förut, solen lyste så jag knappt såg ett dugg och det luktade höst och det var så kallt att fingrarna var nära på att trilla av. Sedan cyklade jag ner till röda sten och där lyste solen ännu mer och havet glittrade och det var kanske första gången sen många år tillbaka som jag uppskattade hela höstgrejen.
Åren innan har jag halsat röd vin flera månader i sträck, bloggat om hur jävla ledsen jag är eller olyckligt kär, dansat mig svettig i någon form av höstpanik och försökt hångla mig lycklig. Det gick inte.
Och vad jag gjort detta året för att det känns så mycket bättre vet jag inte heller, kanske bara blivit lite mer sabil. Eller mogen kanske? Kanske bara hör med tiden.
