Dagen med D.
Idag började löven verkligen bli lite för gula och falla ner mot marken. Jag var i Kungsbacka, min antiklimax stad. Jag både hatar och inte hatar den stan. Varje gång då dem ropar ut på pendeltåget " Kungsbacka nästa, nästa kungsbacka, tåget slut station!". Så hugger det i mig. Så mycket minnen som skriker åt en när man går nerför kungsbackas gator. Den där gränden som man hånglade med någon en gång för längesedan. Bryggan man låg på en solig dag i agusti typ 2009 med tron på att man träffat den rätte. Bänken man satt på med trasigtt hjärta och nare på kinderna. Allén man cyklade dag ut och dag in till skolan. Vägen man kraschade med cykeln på som åtta åring.
Ja ni förstår, hade kunnat hålla på att rabbla minnen i timmar men det blir ju tråkigt att läsa tillslut.
Nu kom jag dock av mig.. Vad jag skulle skriva. Var inte medningen att skriva så mycket om Kungsbacka. Tror jag slutar här.
Ja ni förstår, hade kunnat hålla på att rabbla minnen i timmar men det blir ju tråkigt att läsa tillslut.
Nu kom jag dock av mig.. Vad jag skulle skriva. Var inte medningen att skriva så mycket om Kungsbacka. Tror jag slutar här.
9/22
Det har regnat i tre dagar nu. Vilket betyder, paraplybråk, lerspringning till vagnen, till då en vagn som luktar blöta morgorntrötta allmänt irriterade människor. Och det är alltid någon som luktar lite extra av någon otrevlig lukt. Svårt att förklara den lukten med ord, men sätt er på en vagn en regnig morgon skall ni se.
Man slår sig ner med väska och ett bråkigt paraply intill någon som suckar högt och flyttar sig så långt in mot fönstret som det bara går. Sen sitter man där och är nästan sura på varandra. Oklart varför egentligen. Sen suckar jag tillbaka när jag måste resa på mig och släppa fram han som skall av. Bara för att markera, vad jag vill markera där är också oklart. Men jag gör det.
Och så är det med det. Annars börjar löven bli lite gula och vissa löv har redan gett upp och seglat ner på gatan. Jag själv cyklar och svär lite åt den hård vinden som skapar mjölksyra i låren. Jag cyklar förbi Järntorget och tänker på våren då det var rosa körbärsträd som stod i blom. Det var fint.
Man slår sig ner med väska och ett bråkigt paraply intill någon som suckar högt och flyttar sig så långt in mot fönstret som det bara går. Sen sitter man där och är nästan sura på varandra. Oklart varför egentligen. Sen suckar jag tillbaka när jag måste resa på mig och släppa fram han som skall av. Bara för att markera, vad jag vill markera där är också oklart. Men jag gör det.
Och så är det med det. Annars börjar löven bli lite gula och vissa löv har redan gett upp och seglat ner på gatan. Jag själv cyklar och svär lite åt den hård vinden som skapar mjölksyra i låren. Jag cyklar förbi Järntorget och tänker på våren då det var rosa körbärsträd som stod i blom. Det var fint.
